The dark lady of DNA

Vid ett besök vid King’s college i våras drabbades jag av Rosalind Franklins bilder. Pang chaboom, där låg bild 51 framför mig, DNA fotograferat långt under oss i någon sorts sönderbombat hål i London som gjorts om till labb.

DNA. Rosalind Franklins foto 51.

DNA. Rosalind Franklins foto 51.

Man kan forska för att förstå och jag ville läsa för att förstå den här kvinnan som fotograferat det, den här historien om hur DNA-strukturen upptäcktes, som framställdes som ett krig med riktigt elaka inslag från forskarvärldens mest hyllade vetenskapsMÄN.

Men efter att ha läst The dark lady of DNA av Brenda Maddox förstår jag egentligen inte mer. Trots att författaren gör allt för att lägga fram bakgrund och personligheter genom att ta oss ända tillbaka till kung Salomo (tror jag att det var). Rosalind Franklin blir bestulen på sitt livs upptäckt, århundradets forskningsgrej utan att visa den minsta bitterhet. Tvärtom kastar hon sig prestigelöst in i nästa projekt och fortsätter att umgås med Watson och Crick. Det är omöjligt att begripa, om det inte är för att hon helt enkelt var en forskare som forskade för att förstå världen.

 

Rosalind Franklin. The dark lady of DNA.

Rosalind Franklin. The dark lady of DNA.

Watson och Crick blir ännu mer obegripliga, som inte bara utnyttjar henne på sin väg mot nobelpris och berömmelse men dessutom måste fortsätta att hävda sig genom att smutskasta Rosalind Franklin. Varför gör de det? Går inte att förstå. Läs boken ändå, och begrunda.

Kommentarer inaktiverade för The dark lady of DNA

Filed under Forskning, Medicin

Comments are closed.