Litterär apotekare

Trevligt att se en apotekare figurera i en skönlitterär historia. Och i Sjukt begär finns det dessutom två, en på varje sida om skiljelinjen mellan gott och ont.

Sjukt begär

Sist jag såg en apotekare figurera i något liknande sammanhang var väl i Desperate Housewives där Brees privata apotekare får en viktigt roll. Först är han en härligt karaktär, med makt över såväl pulverpåsarna och pillerburkarna som kärleken.  Men strax därefter blir han en sån där giftmördare, som ju bara apotekare kan bli. Innan det hela ballar ur totalt och han hamnar på gränsen till det löjeväckande. Magnus Jahnssons apotekare är förstås en hjälte, den ena av dom i alla fall. Och det är spännande att följa med i de där miljöerna runt om i världen, där läkemedel spelar en viktig roll. En känga åt industrin och en känga åt myndigheterna delas ut. Alla gör fel, är maktfullkomliga och patienten dör förstås i slutändan. Läkemedel kunde inte rädda honom och apotekaren kunde inte rädda läkemedlen. Men lite svårt är det ändå att få upp intresset för en inspektörs arbete, eller rentav beundran, som det nog är meningen att man ska ha. Då hyser jag mer beundran för Magnus Jahnsson själv, som också är apotekare. En författande apotekare, önskar man var en själv.

Kommentarer inaktiverade för Litterär apotekare

Filed under Kommunikation, Läkemedel, Okategoriserade

Comments are closed.